Håll slätten fri från möbeljätten - Låt kulturlandskapet leva och frodas!

Beskedet om IKEA:s planer på en stormarknad i Umeå mottogs med glädje. Vi hoppas som konsumenter på ett större varuutbud. Baksidan kan dock bli att förutsättningarna för närodlat minskar. För om byggherren Kamprad får som han vill kommer företaget att lägga beslag på slätten för att ge plats åt möbeljätten. Den tar i anspråk en ytan som inte är obetydlig. Till en början kommer anläggningen att förbruka åkerareal motsvarande ca 22 fotbollsplaner eller 222 000 kvadratmeter ( 22 ha). Det skulle ske på bästa myllan mätt på våra breddgrader sett och där landhöjningen fortfarande gäller. Jorden har kvaliteter som gjort att staten (SLU) på närliggande marker bedrivit försök och utveckling av norrländsk trädgårds-, bär- och köksväxtodling. Nu tar västra länken den frilandsodlingens ytor. Och mer av den värdefulla jorden skulle försvinna när även andra handels-kedjor kräver att få etablera sig intill kundmagneten på slätten. Det hela riskerar att bli en koloss på lerfötter. Mängder av matjord skulle schaktas bort för att hårdgöra marker till byggnader, asfaltbeläggningar och parkeringar. Det blir inte hållbart. För slättens bevarande har tidigare en stark opinion i kommunen redan kämpat. Det skedde när bönder, miljörörelser, by- och stadsbor i förening lyckades stoppa Vägverkets planer på en vägdragning över Röbäcksdalen. Den segern gjorde att ”Slätten är vår!” sedan stod på ladornas väggar. Det gäller odlaren likväl som strövaren och storspoven. Om IKEA:s varumärkesfasad får resa sig över horisonten kommer den att dominera synfältet. Köptemplet med tillbyggnader på slätten skulle bilda en barriär mellan bostadsbebyggelsen och det öppna landskapet. Med tanke på att matjordens utbredning kring Umeå fortfarande krymper, främst på grund av påbörjade och planerade vägbyggen för biltrafikens kringkörningar, vore det klokare att hushålla med de stadsnära odlingsmarker som fortfarande finns. Det gäller även för IKEA:s lokalisering. Lämpligare marker för handel kan upplåtas. De ligger dessutom i närhet till både väg och järnväg. Ett sådant område är Klockarbäcken. Ett annat alternativ vore en placering inom försvarets tidigare övningsområde, på fält där militären tidigare satt upp tält. Dessa marker kommer bli tillgängliga från norra länken inom en snar framtid. Där kommer även en möjlig anslutning till järnväg när bygget av Norrbotniabanan har förverkligats.
Umeå kommunfullmäktige har antagit miljömålet ” Ett rikt odlingslandskap”. Det ska vara vägledande för planeringen. Ett av delmålen är att arealen brukad odlingsmark inte ska minska jämfört med 2005 års nivå. Hävdad åker och äng ska värnas. Allt pekar på att Umeås stadsnära odlingsjordar kommer att bli en framgångsfaktor för kommunen i framtiden. Det gäller inte minst med tanke på kommande klimatförändringar samt brist på olja och jordbruksmark. Vi kan inte längre förlita oss till att odlings-jordarna här kommer att vara utbytbara mot andra fjärran jordar. Det är uppenbart när vi ser vad som sker i omvärlden. Klimatförändringarna drabbar nu de mest utsatta när haven stiger, slätter översvämmas eller när värmen och torkan gör dem obrukbara. I det perspektivet är det oförsvarligt att ytterligare utplåna de bästa odlingsområdena som finns kommunen. En lämpligare lokalisering av IKEA:s Umeetablering är därför nödvändig. Det är upp till kommunfullmäktige att visa på framsynthet den dag detaljplanen ska antas. Låt kulturlandskapet leva och utvecklas!

Motståndet växer från gräsrötterna

Besökte nyligen New York - USA:s huvudstad. Vädret var kyligt, snö hade fallit innan vi ens sett den för vintern hemma i Sverige. Klimatet människor emellan är desto varmare, en ny motståndsrörelse mot finansväldet har kommit igång. Occupy Wall Street, OWS, växer nu fram på bred front. Den vänder sig mot det maktmissbruk och den vårdslöshet med fokets pengar och rättighter (jobb, bostad o hem) som herrarna i finansen vid Wall Street bedriver. Det visar sig att samma män som förorsakade den senaste finanskrisen 2008 fortfarande sitter kvar vid makten. Läget är allt annat säkert för folk vare sig där eller här. Det framgår tydligt av filmen "Inside job", kolla den på www.folktesdvd.se eller Folkets Bio. Trots Obamas visioner är det bidragsgivarna till presidentkampanjen som styr i bakgrunden. Det är banker och finanshajar som bara tänker på sig och struntar i framtiden, men nu har människor fått nog. De samlas på gator och i parker, Liberty Park på nere Manhattan i NY för att visa sin vrede mot orättvisorna. Rörelsen är ohierakisk och demokratisk, alla som är med och vill jobba för en förändring av samhället till det bättre får vara med. Det gäller oavsett klass, kön, etnocitet, religion, sexuell läggning etc. Det är korporativismen (intressegemenskap mellan det allmänna och egenintressen samt korruptionen (mutor till politiker och offentligt anställda i ledningsbefattningar) som gör att 1 % av medborgarna kan ta för sig frukterna av samhällets vinster och 99 % ställs utanför. Här finns en kämpaglädje som inspier till förändring i dagens Sverige. Makt kan korrumpera. Det kan även drabba de med de bästa föresatser. En bred folkrörelse behövs som kan bryta den fortgående trenden med privatiseringar och nedskärningar av vårt samhälle. Behovet av ett värdigt liv för alla är en måste för en uthärdlig framtid. Ska vi dessutom klara omställningen för att klarta förändringar av klimatet och avvänjningen från oljeberoendet så måste ett helt nytt tänkande till för allas vår överlevnad.

Vem vill leva med ett kärnkraftverk vid Bottenviken?

Nu vill olika ekonomiska intressen satsa på kärnkraft uppe i norr. Det är i vid Bottenviken av Östersjön och i vårt östra grannland Finland och utanför orten Pyhäjoki. Det nya kärnkraftverket kommer att ligga bara ca 16 mil öster om Skellefteå i Västerbotten. Det märkliga är att här i norr finns el så det räcker, men bolagen göra vinster på att exportera strömmen vidare söderut. Bland intressenterna finns svenska gruvbolaget Boliden, gasbolaget AGA och finsk-svensk stålbolaget Ovako. De tänker på kortsiktiga vinster och att få kontroll på elmarknaden,vilket missynnar elkunderna men även satsningar på förnybar energi. Östersjön är idag världens mest radioaktiva hav, det borde räcka med utsläppskällor. Med det bryr sig inte krärnkraftslobbyn om . Den är generationsegoistisk. Med sin radioaktiva energikälla skapar bolagen åtaganden för kommande generationer. De som får ta hand om atomsoporna utan att ha bett om det. Strålningen är livsfarlig i använda reaktorer och utbränst bränsle för tusentals år framåt. Det är det verkligt oansvariga med den nukleära energin. Den är dyr, slösaktig och riskabel. Skulle ett haveri inträffa med radioaktiva utsläpp som skett i Tjernobyl och Fukushima, finns inga försäkringar som skulle täcka kostnaderna. Därför ska vi göra allt för att inga reaktorer byggs i Pyhäjoki. Det finns smartare sätt att använda energi och rena energislag som gynnar livet, skonar klimatet och naturen. Det är sol, vind, geotermisk energi, biomassa och vatten som ska in.

Våra vatten är oersättliga - kortsiktig gruvbrytning är umbärlig

Med tanke på vad som läcker ut av tungmetaller och miljögifter från gruvor, kalhuggen skogsmark och andra typer av storskalig markanvändning är det befogat med ett starkare skydd av de markområden som avvattnas mot vattentäkter.Tänk bara på Umeälvens vattensystem med flera planerade gruvor i avrinningsområdet. Den som "miljögruva" lanserade nickelgruvan i Björksvattsdalen vid Rönnbäcken kommer att ha ett avfallsmagasin mitt i ett av Umeälvens källflöden - inte särskilt hållbart med tanke på pågående klimatförändringar. Gruvdriften idag visar inga tendenser till miljöhänsyn-tvärt om. I Västerbottens län är det bara i en av nio gruvor som bolagen klarar de villkor som gäller för deras tillstånd. Några gruvföretag släpper ut hundra- till tusenfalt högre mängder tungmetaller till vattendrag än de har tillstånd till. - Det är upprörande. http://http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4757676

Ökade nederbördsmängder,intensivare regnfall och snösmältning i framtiden kräver helt andra dammkonstruktioner är vad bolagen är beredda att bekosta. Det positiva som kan ha skett, efter alla dessa tillbud med förorenat vatten som i Östersund och senast Skellefteå, är att acceptansen kan ha ökat för att göra uppoffringar som behövs för att skydda våra gemensamm vattentillgångar. Det gäller bolag, markägare och vi som enskilda medborgare.Vårt viktigaste livsmedel är värt ett starkare skydd än det har idag. Planerna på uranbrytning - den miljöfarligaste formen av gruv-brytning är därför förkastliga. Kraven på lokal vetorätt mot all form av mineraljakt / prospektering är därför befogade. Skälet är att starka ekonomiska intressen kan undanhålla medborgarna information om vad de egentligen är ute efter, så är minerallagen utformad idag. Uran kan döljas bakom guld, koppar eller järn, som vi redan accepterat brytning av.

Pyhäjoki och Simu angår oss alla

Vi kan glädja oss åt att Vattenfall nu dragit sig ur samarbetet med basindustrin för planerna på att bygga ny kärnkraft i Sverige, vilket skulle ske på de platser där reaktorer redan idag finns. Det vill säga vid Östersjön i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. Nu har inte Eon SCA m. fl. bolag den ekonomiskt kraftfulla partner som Vattenfall utgör för satsningar på detta kostsamma energislag, som inte skulle löna sig utan statliga subventioner.

Vad värre är; att företaget Fennovoima Oy i Finland nu vill bygga ett nytt kärnkraftverk vid Bottenviken. Det skulle hamna närmare Väster- och Norrbotten än någon annan atomkraftsanläggning hittills. Fennovoima vill lokalisera kärnkraftverket antingen i Simu, fem mil från Haparanda, eller i Pyhäjoki, ca 16 mil från Skellefteå. Bakom företaget står flera andra bolag. De är svenska Boliden, tyska Eon, finska Outokumpu, Rauman Energia och Katternö. Bolagen inväntar nu bara besked från Högsta förvaltningsrätten innan de i augusti bestämmer sig för var kärnkraftverket ska lokaliseras. Detta angår oss alla. De dominerande havsströmmarna gör att vattnet från östra bottenvikskusten passerar söderut förbi våra kuster.

Vi måste säga nej till Fennovoimas planer. Våra myndigheter och kommuner ska inte ducka och skylla på bristande kompetens, som Umeå kommun gjorde när tillfälle gavs att yttra sig över företagets miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Det får konsekvenser för satsningarna på förnybar energi men framförallt vår framtida säkerhet. Norrlandskusten riskerar att tappa i attraktivitet med närheten av kärnkraftsverk. Kraven på uranbrytning i norr kommer även att öka. Boliden har redan visat intresse för uranprospektering i bl. a. norra Jämtland.

Kan tyskarna bestämma sig för att avveckla kärnkraften, danskarna stoppa Barsebäck på andra sidan Sundet så ska vi stoppa planerna på ny kärnkraft i vårt närområde.

Vi säger nej till nya kärnkraftverk vid Bottenviken vare sig det sker i Simu eller Pyhäjoki.

Om modernitet och gammelmodiga härskarfasoner

På en arbetsplats kan ledningen säga en sak och göra en annan så länge den inte möter motstånd. Det kan gälla en offentlig förvaltning likväl som ett privat företag som lider brist på demokratiska arbetssätt. Faran för härskarfasoner är särskilt stor om makten blivit alltför koncenterad i toppen. Situationen blir inte bättre av att inget synligt politiskt ansvar finns att utkräva. Personalen är dock inskolad i en kultur att vara lojal sitt uppdrag. Det är det som belönas.
Att utåt vara effektiv och demokratisk mot mot medborgare, myndigheter och företagare (numera kallas dock alla kunder på nyspråk) är en hederssak. Men i toppen av den egna maktordningen är det svårare att vara lyhörd för medarbetarnas åsikter. Och de som inte visar lydnad till övermakten kan bestraffas på de mest utsökta sätt. Det kan gälla godtyckliga lönesättningar eller förnekade utvecklingsmöjlighter. I varje fall har en ny stjärna i toppen fått för sig att rumstera ordentlig därför att "organisationen är omodern". Ja, visst finns inslag i verksamheten som är otidsenliga och vissa flerhundraåriga. Men de åsyftas inte i detta sammanhang. Mycket har dock förändrats som övrig samhällsutveckling t ex. jämställdheten mellan könen, dock inte jämlikheten beträffande de anställdas belöningar. Det behövs större löneskillnader säger cheferna unisont, utan att förstå konsekvenserna. Missnöje som kan förlama de förfördelade. Trenden med individuliserade löner har anammats på bekostnad av sammnhållningen. Nu har dock personalen fått direktiv om att trycka ihop sig i gemensamma rum utan möjlighet till avskildhet. En av de möjligheter till integritet, trivsel och känsla av suveränitet berövas de ofta välutbildade som blir degraderade till standardiserade arbetssät med krav på ömssesidig disciplinering för att tjäna som servicepersonal. Ingen eller väldigt få giller denna idé, inte minst av arbetsmiljöskäl. Sätte som det processas på sker helt i strid med de metoder medarbetarna själva jobbar med utåt i samhället, dialog, remisser och kompromisser. Det kommer att bli en match i denna fråga, flera upplever sig ha fått nog med överkörningar av dessa maktfullkomliga och okunniga verksamhetsledare som vill göra avtryck utan empati och kunskap om vad personalens arbeten verkligen handlar om.

Om moder

Mauds hyckleri om uranbrytning ska upp i ljuset

Under hela tiden som namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten pågått har initiativtagaren Jonas Sjöstedt, V, verkligen varit saklig. Det gäller i debatten. Han har vunnit och vinner stort förtroende för detta. Värre är det med Maud Olofsson, C. Nu i finalen med överlämnandet av underskrifterna i riksdagen bemöts Jonas och vi andra i uppropet av en minister Olofsson som talar som om hon vore vid mindre vetande. Att säga sig värna om gruvindustrin och inte belysa den moraliska aspekten med uranbrytning är att förminska frågan. Bara förhållandet att uran-brytning i Sverige skulle bidra till mer råvara för framställning av massförstörelsevapen som atombomber och uranvapen talar för ett förbud.

Olofsson försöker att intala oss att uranbrytning i princip är ofarlig. Uranbrytning är som vilken annan mineralutvinning som hellst menar hon. "Det garanterar vår starka miljölagstiftning". Men i verkligheten vill Olofsson på alla tänkbara sätt luckra upp våra miljölagar med förevändningen att minska bolagens "administrativa kostnader" (lätta på deras miljöskuld) för bolagen för att tillmötesgå exploateringsintresset. T ex vill kanadensiska Mawson Resources med IKEA-Kamprad som investerare bryta uran vid sjön Stor-Dobblon i Sorsele kommun i Lappland. Ett vatten som utgör källa för Umeälvens vattensystemet med flera vattentäkter som för städerna Lycksele och Úmeå. Och bättre blir det inte av att regeringen stryper anslagen till kontrollmyndigheter som har i uppdrag att hålla efter de bolag som bryter upp malmerna ur jordskorpan. Uranbolagen upplever därför Sverige som en attraktivt trots de jämföreslevis låga uranhalterna i berggrunden. De räknar även med att motståndet här med tiden ska ska mjukna. Och de har god hjälp av en ministar som talar till folk med med dubbel tunga. Maud Olofssons hyckleri i uranfrågan måste därför upp i ljuset.

Maud talar om uranbrytning som gynnsam för inlandskommunerna

Mindre kommuner i Norrlands inland är särskilt intressanta för uransökare. De bolag som tillåts borra u jordskorpan kan trigga upp förväntningar på jobb och vinster i bygder somm annars bara upplever en avveckling av allt. I det sammanhanget blåser Maud Olofsson med anhängare upp den lokala vetorätten som en säkerhet. Som om verklig valfrihet råder i dessa utnyttjade delar av landet som levererat råvaror och fol för välståndet i landet. De har själva blivit utblottade på grund av en orättfärdig politik. Flera av dessa kommuner befinner sig i em situation med kniven på strupen. De kan pressas att inte säga nej till en exploatering oavsett hur kortsiktig och destrutiv och är. Här handlar det inte om valfrihet som Lindahl och Olofsson tycks mena. Det handlar om kniven på strupen. Råvaruintressenter här och i hela världen kan skaffa sig undersökningstillstånd billigt här som en inmutning. Bergsstaten leverar billigt. Sedan minerallagen uppluckrades 1992 och kronoandelen avskaffades, 50 % till det allmänna, får gruvbolagen behålla, 99,85% av vinsten från mineralutvinningen. Denna orättvisa gynnar inte de utblottade kommuner, som Olofsson säger sig värna om, annat än tillfälligt och möjligtvis bara en begränsad del av lokalbefolkningen. Dagens mineralföretag anlitar hellst bemanningsföretag utifrån.
Med bättre återföring av gruvbollagens vinster och stopp för uranprospektering skull Centerpartiet visa att det står på de missgynnade landsbygdskommunernas sida

Vi kan vara stolta över det bondska i Umeå

När våra ledande politiker i Umeå talar om flygplatsen och dess framtid, verkar de skämmas över var den ligger, trots närheten till centrum. De fruktar att ankommande resenärer tar anstöt av det lantliga som flygplatsen påminner om. Holmlund (S) säger att ankomstbyggnaden liknar en förfallen ladugård. Ågren (M) tycker att flygplatsen liknar rena bondlandet och Lövgren (Fp) påstår att om flygtrafiken inte tillåts öka här så blir det som i inlandet, utflyttning, och Umeå skulle förfalla till en småstad. Ja det finns ingen måtta på deras farhågor. O.K. staten har via sitt bolag Swedavia underlåtit att satsa på behövliga ombyggnationer av bl. a. ankomsthallen. Flygplatsen på Teg och vid Alvik skulle inte ha byggts där, och så billigt, om inte denna plana slätt med den förstklassigaste odlingsjord offrats för flygets intressen. Flygets framtid som samfärdsmedel är passé med tanken på dess beroende av olja och skadegörelse på klimatet. Det beklämmande i sammanhanget är dock, att Umeås politiker lider av ett sådant Manhattankomplex.
De uttrycker skam över det utbredda jordbruk och det småbrukarsamhälle som varit. De borde istället vara stolta över att denna odlarmöda gjort Umeås utveckling möjlig. Från den omgivande landsbygden har levererats in nödvändiga förnödenheter, mat, energi, papper och virke. Det sker även nu och kommer förhoppningsvis att fortgå i framtiden. För invånare och besökare i Umeå är det en tillgång att detta bondska kulturarv finns kvar, vårdas och hålls tillgängligt.

När det osannolika ändå har hänt

Sedan glömskan efter katastroferna i Tjernobyl och Harrisburg har lagt sitt täcke över våra medvetanden, har vi invaggats i tron att kärnkraften numera är ett säkert ch miljövänligt alternativ med tanke på den globala uppvärmningen. Så sker det som inte skulle kunna hända i Japan, ett högteknologiskt land, där atomreaktorer av äldsta snitt fortfarande fått stå på ostadig grund i en seismiskt orolig zon. Frågan är varför de inte stängts tidgare. År det girigheten som har tillåtits gå före förnuftet?

Det som händer i Japan kan även hända i Sverige, trots den stadigare berggrunden här.
Ett bortfall av reaktorkylning kan till exempel ske efter brand, attentat eller andra oförutsedda händelser. De värsta konsekvenserna skulle vara en härdsmälta med följande stor spridning av radioaktivitet. Även nuvarande lagring av det högaktiva avfallet utanför Oskarshamn är extremt känsligt för bortfall av kylningen med risk för gigantiska explosioner.

Situationen i Japan tydliggör faran med av att vara så beroende av kärnkraft som energikälla och hur sårbart samhället är för ett snabbt stopp av reaktorerna. Sverige är faktiskt mer beroende än Japan av kärnkraft och skulle troligen därför drabbas hårdare av ett reaktorhaveri.

En slutsats vi kan efter händelsern i Japan är att om vi vill ha ett hållbart samhälle i framtiden så gäller:
Börja avveckla kärnkraften nu och sats istället på energieffektiviseringar och utbyggnad av förnybar energi. Det har man redan insett i Tyskland nu. Angela Merkel säger att när det ytterst osannolika nu ändå har hänt är det dags att stoppa alla planer på förlängd kärnkraft. Vad säger Maud?

Gör motstånd mot de som gynnar särintressena i Umeå!

Vi har alla skäl att vara delaktiga i planeringen av Umeå. Det är vår stad och vi älskar den med alla dess fördelar och möjligheter. Därför väcker det en sådan vrede när kommunpolitiker avsäger sig planmonopolet och i det fördolda låter enskilda intressen styra planering i en riktning som skadar Umeås särart. Här finns fortfarande en närheten till det mesta vi behöver, tillgänglighet till vatten, natur, namn och bebyggelse som vittnar om stans historia. En balans finns mellan offentliga och privata rum.

Det är uppenbart att fullmäktiges beslut om rivningar och satsningar på statusbyggen vid kajen tillsammans med Balticgruppen gynnar särintressen, likväl som planerna på tätt och högt byggande för nya gallerior, konferens- och hotellanläggningar i centrum. Vi har all rätt att ifrågasätta detta. När bara den årliga lokalhyran för stadsbiblioteket vid kajen kommer att stiga från 10 till 40 miljoner hamnar ännu mer av kulturpengarna i andras fickor. Det sker på bekostnad av kulturen och dess utövare. Frågan har många aspekter.

Skamligast är ändå att planerna tagits i slutna rum och underhand mellan kommunlråd och byggherrar. Inte ens i valrörelsen lyfte inblandade politiker upp sina planer på denna omvandling av Umeå. Vi berövades som medborgare rätten till information och möjligheter att påverka i ett tidigare skede, något som vi har rätt till. Det är ett åsidosättande av demokratin skett helt i strid mot Aalborg-åtagendena för hållbar utveckling som Holmlund själv skrivit på i augusti 2007.

Att i det sammanhanget som Hägglund, Bodén och Brännberg, VK 9/2, hoppa på mig som kritiker och vänsterpartist förefaller därför märkligt om inte småaktigt. Rättvisepartiet Socaialisterna Enhet agerar som om de hade ensamrätt till kritiken. Så vinner de inga segrar. Det kan inte ha undgått dem att det är högt i tak inom Vänsterpartiet. Inte ens i fullmäktige den 31 januari röstade alla i vänsterpartigruppen för förslaget om ett kultures hus och en flytt av stadsbiblioteket till kajen. Om vi ska kunna utmana den förhärskande planeringen i Umeå måste även jag som person ställa upp för mina åsikter, tänka fritt och större utöver det snävt ekonomiska och partipolitiska.

Vilka vinner i Umeå?

Med kulturhuvudstaden som förevändning har byggherrar med påhejare lyckats dupera våra folkvalda så till den grad att de både tillåter och betalar för nya palatsbyggen. Kommunfullmäktiges majoritet sa ja den 31/1. Och de gjorde det med våra gemensamma pengar, minst 700 miljoner till. Umeå ska sättas på kartan till varje pris, annars blir det skämmigt säger exploatörernas språkrör i kommunledningen. Detaljplanerna för nya hotell- och konferensanläggningar, tvillingtorn och kulturens hus vid kajen innebär en överexploatering och privatisering av Umeå som inte känns igen, varken utifrån kvinnorörelsens eller miljörörelsens visioner. Att nu gå med på dessa skrytbyggen vid kajen bara för att få ett kvinnohistoriskt museum där framstår som ett svek. Miljö- och hälso-skyddsnämnden har dessutom varnat för att de planerade förtätningarna vid Storgatan kan komma att förvärra situationen med den redan olagligt förorenade luften.

En liknande förskingring skedde när pengar för miljösatsningar, hälsosam luft att andas i centrum, istället gick till byggen av nya vägar för ytterligare biltrafik. Det går på drygt 700 miljoner, trots att forskare varnar för att lösningen inte är kostnadseffektiv. Det är osäkert om dessa vägtrafikleder ens kommer att bidra till att miljökvalitetsnormerna för utomhusluft kan klaras i Umeå.

Samtidigt som vi vet att oljetoppen (peak oil) redan är passerad och ser framför oss hotande klimatförändringar, är det som om de styrande idag varken hör eller ser längre framåt än en mandatperiod. När de dessutom väljer att inte satsa pengarna på mer utrymme och personal för barnen på dagis och förskola eller på fler lärare och mindre klasser i skolan då kan man undra vilka intressen som verkligen styr i kommunen. Har kommunalrådet(S) främst det bygg- och väg-industriella komplexets öra? De miljöförnekande skrytbyggarna tycks ju vinna allt. Det är inte bara skamligt, det är upprörande. Men vi kan skatta oss lyckliga, med den utökade talerätten kan vi framföra skäl för att få dessa planer överprövade.

Miljöförnekare och palatsbyggare

Palatsbyggarna i staden vid älven blå fattade till sist mod den 31 januari, pang på med privat kapital i korporativistisk anda. Tänkte att nu eller aldrig ska det göras avtryck inför framtiden. Talet om Peak Oil eller klimatförändringar brydde de sig inte om. Även om barnen trängdes i för stora grupper på dagis, så skulle våra skattepengar i huvudsak gå till dyra vägbyggen och palats för stadens parnass. Om de ändå förstod att vi får betala ett högt pris så skulle de hejda sig, nej de vill inte ens att miljökvalitetsnormer ska klaras. Vi får andas smustsig luft och betal med hälsan och livet som insats. Så förblindande kan de styrande bli av sin orubbliga tro på fossil tillväxt. När ska de vkna inna det är för sent. Det är vi som måste göra motstånd, studera, argumenter och ständigt ta upp frågor- vad gör ni för våra barn och framtiden?

Reinfeldst nyspråk & det vakna folket

Den nya maktens språk är förledande. Dess förkunnare vill hålla oss svävande i det blå genom att invagga oss i en falsk trygghet. Som om de trodde vi är ett sovande folk. Överhuvudet själv, Reinfeldt, talar om att värna folkhemmet och solidariteten. I själva verket gör han med sin politik något helt annat. På de mest utstuderade sätt raseras nu allt vad dessa begrepp står för. Det som arbetarrörelsen och merparten av folket ständigt stridit för. Nu är det egoismen och girigheten som görs till högsta dygd. Välfärdsamhället för alla ska avecklas med alla upptänkbara argument. Den långvariga perioden av fred, 200 år, ska brytas med svenska krigsinsatser i USA:s och NATO:s tjänst. Moderaterna har ju för sin förnyelse anlitat en Karl Rove, chefskonsulten bakom president Bush:s segrar i USA. Rove har lärt ut hur man lockar väljarnas förtroende inte minst med ett tilltalande språk. Vi ska dock inte lita på Reinfeldts & Borgs ord om landets goda räkenskaper. Arbetslösheten är oacceptabelt hög. Tågtrafik fungerar inte längre, kärnkraften har blivt alltmer opålitlig, för den har inte avvecklats i tid mot folkviljan.
De nya moderaterna tror att de med sitt nyspråksig ska kunna invagga oss i trygghet. Det gör här en grov underskattning. De kommer inta att lyckas, vi är alltför vakna för det.