Om modernitet och gammelmodiga härskarfasoner

På en arbetsplats kan ledningen säga en sak och göra en annan så länge den inte möter motstånd. Det kan gälla en offentlig förvaltning likväl som ett privat företag som lider brist på demokratiska arbetssätt. Faran för härskarfasoner är särskilt stor om makten blivit alltför koncenterad i toppen. Situationen blir inte bättre av att inget synligt politiskt ansvar finns att utkräva. Personalen är dock inskolad i en kultur att vara lojal sitt uppdrag. Det är det som belönas.
Att utåt vara effektiv och demokratisk mot mot medborgare, myndigheter och företagare (numera kallas dock alla kunder på nyspråk) är en hederssak. Men i toppen av den egna maktordningen är det svårare att vara lyhörd för medarbetarnas åsikter. Och de som inte visar lydnad till övermakten kan bestraffas på de mest utsökta sätt. Det kan gälla godtyckliga lönesättningar eller förnekade utvecklingsmöjlighter. I varje fall har en ny stjärna i toppen fått för sig att rumstera ordentlig därför att "organisationen är omodern". Ja, visst finns inslag i verksamheten som är otidsenliga och vissa flerhundraåriga. Men de åsyftas inte i detta sammanhang. Mycket har dock förändrats som övrig samhällsutveckling t ex. jämställdheten mellan könen, dock inte jämlikheten beträffande de anställdas belöningar. Det behövs större löneskillnader säger cheferna unisont, utan att förstå konsekvenserna. Missnöje som kan förlama de förfördelade. Trenden med individuliserade löner har anammats på bekostnad av sammnhållningen. Nu har dock personalen fått direktiv om att trycka ihop sig i gemensamma rum utan möjlighet till avskildhet. En av de möjligheter till integritet, trivsel och känsla av suveränitet berövas de ofta välutbildade som blir degraderade till standardiserade arbetssät med krav på ömssesidig disciplinering för att tjäna som servicepersonal. Ingen eller väldigt få giller denna idé, inte minst av arbetsmiljöskäl. Sätte som det processas på sker helt i strid med de metoder medarbetarna själva jobbar med utåt i samhället, dialog, remisser och kompromisser. Det kommer att bli en match i denna fråga, flera upplever sig ha fått nog med överkörningar av dessa maktfullkomliga och okunniga verksamhetsledare som vill göra avtryck utan empati och kunskap om vad personalens arbeten verkligen handlar om.

Om moder

Mauds hyckleri om uranbrytning ska upp i ljuset

Under hela tiden som namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten pågått har initiativtagaren Jonas Sjöstedt, V, verkligen varit saklig. Det gäller i debatten. Han har vunnit och vinner stort förtroende för detta. Värre är det med Maud Olofsson, C. Nu i finalen med överlämnandet av underskrifterna i riksdagen bemöts Jonas och vi andra i uppropet av en minister Olofsson som talar som om hon vore vid mindre vetande. Att säga sig värna om gruvindustrin och inte belysa den moraliska aspekten med uranbrytning är att förminska frågan. Bara förhållandet att uran-brytning i Sverige skulle bidra till mer råvara för framställning av massförstörelsevapen som atombomber och uranvapen talar för ett förbud.

Olofsson försöker att intala oss att uranbrytning i princip är ofarlig. Uranbrytning är som vilken annan mineralutvinning som hellst menar hon. "Det garanterar vår starka miljölagstiftning". Men i verkligheten vill Olofsson på alla tänkbara sätt luckra upp våra miljölagar med förevändningen att minska bolagens "administrativa kostnader" (lätta på deras miljöskuld) för bolagen för att tillmötesgå exploateringsintresset. T ex vill kanadensiska Mawson Resources med IKEA-Kamprad som investerare bryta uran vid sjön Stor-Dobblon i Sorsele kommun i Lappland. Ett vatten som utgör källa för Umeälvens vattensystemet med flera vattentäkter som för städerna Lycksele och Úmeå. Och bättre blir det inte av att regeringen stryper anslagen till kontrollmyndigheter som har i uppdrag att hålla efter de bolag som bryter upp malmerna ur jordskorpan. Uranbolagen upplever därför Sverige som en attraktivt trots de jämföreslevis låga uranhalterna i berggrunden. De räknar även med att motståndet här med tiden ska ska mjukna. Och de har god hjälp av en ministar som talar till folk med med dubbel tunga. Maud Olofssons hyckleri i uranfrågan måste därför upp i ljuset.

Maud talar om uranbrytning som gynnsam för inlandskommunerna

Mindre kommuner i Norrlands inland är särskilt intressanta för uransökare. De bolag som tillåts borra u jordskorpan kan trigga upp förväntningar på jobb och vinster i bygder somm annars bara upplever en avveckling av allt. I det sammanhanget blåser Maud Olofsson med anhängare upp den lokala vetorätten som en säkerhet. Som om verklig valfrihet råder i dessa utnyttjade delar av landet som levererat råvaror och fol för välståndet i landet. De har själva blivit utblottade på grund av en orättfärdig politik. Flera av dessa kommuner befinner sig i em situation med kniven på strupen. De kan pressas att inte säga nej till en exploatering oavsett hur kortsiktig och destrutiv och är. Här handlar det inte om valfrihet som Lindahl och Olofsson tycks mena. Det handlar om kniven på strupen. Råvaruintressenter här och i hela världen kan skaffa sig undersökningstillstånd billigt här som en inmutning. Bergsstaten leverar billigt. Sedan minerallagen uppluckrades 1992 och kronoandelen avskaffades, 50 % till det allmänna, får gruvbolagen behålla, 99,85% av vinsten från mineralutvinningen. Denna orättvisa gynnar inte de utblottade kommuner, som Olofsson säger sig värna om, annat än tillfälligt och möjligtvis bara en begränsad del av lokalbefolkningen. Dagens mineralföretag anlitar hellst bemanningsföretag utifrån.
Med bättre återföring av gruvbollagens vinster och stopp för uranprospektering skull Centerpartiet visa att det står på de missgynnade landsbygdskommunernas sida